Sal 01:18

Ansikten och känslor Vad är det som gör att vi känner igen en människa? Genom att fånga ett karakteristiskt drag – en trubbig näsa, en blick under lugg – förmedlas inte nödvändigtvis en porträttlikhet, men kanske snarare ett intryck som genast berättar vem personen är. I teckningen bevaras minnet av den som avbildas, liksom känslorna mellan konstnär och modell. När konstnärer tecknar av sig själva är situationen ofta mer sökande. Med granskande ögon sneglar de ut från pappret, och blicken vi möter är den som de sett på sig själva med. I vår tid betraktar vi det egna ansiktet mer än någonsin tidigare, och bilder av oss själva har blivit en vanlig del av vårt identitetsskapande. Men om det är ett ögonblicks handling att dokumentera sig själv med telefonen, handlar det tecknade självporträttet mer om introspektion – att se bortom ytan, in i sig själv. Här ser vi bilder av människor, porträtt och självporträtt, som alla är laddade med olika känslor. En teckning visar ett barn med mörka ögonhålor på bårhuset, en annan ett nyfött spädbarn med runda kinder. Lena Cronqvist har tecknat en sten mellan två personer i en säng; mörk och tung ligger den där och gör det omöjligt att sova. I Afrang Nordlöf Malekians verk My Dear Dad Said bevittnar vi ett pågående tecknande. De mjuka penselhåren smeker konstnärens hud, samtidigt som berättelsens mörker lämnar lika svarta känslospår efter sig som penseln gör på kroppen.