Sal 01:8
FÖRÄNDRADE LANDSKAP Under 1900-talets första decennier utvecklades Sverige från jordbrukssamhälle till industrination. I det gamla bondesamhället var människan helt utlämnad åt naturkrafterna – för att överleva behövde naturen bevakas och tämjas. Synen på naturen som en tillgång, fri för människan att utnyttja, fick allt starkare fäste i och med industrialismen, bland annat genom utbyggnaden av vattenkraft och en mer industriell gruvdrift. Ett särskilt intresse riktades mot naturtillgångarna i landets norra delar. Detta synsätt stod i stark kontrast till den samiska befolkningens uppfattning om naturen som ett besjälat, levande väsen. Människor som i generationer levt i de nu alltmer eftertraktade landskapen tvångsflyttades eller fick se sina hemtrakter skövlas och förändras i snabb takt.
Det norrländska landskapet lockade även konstnärer. Naturen blev med den ökade inflyttningen till städerna något som behövde uppsökas, snarare än en del av vardagen. Städernas utkanter bildade en sorts mellanrum där det gamla förenades med det nya, urbana. I de förändrade landskapen, i modernitetens städer och ytterområden, utvecklades ett mer experimentellt förhållningssätt till konstens motiv och tekniker.
Nästan hundra år skiljer mellan målningarna i salen och Carola Grahns skulptur Horizon of Me(aning) från 2015/2023. Genom den staplade björkveden är naturen fysiskt närvarande i rummet. Verket uppfördes första gången 2015 som en reaktion på det flertal självmord som begåtts i Sápmi. I enlighet med konstnärens instruktioner har veden staplats under ett samtal om psykisk ohälsa. Utifrån en syn på naturen som besjälad härbärgeras berättelserna i verket och lever därigenom vidare.
