Sal 01:7
DRÖMMEN SOM MOTSTÅND Drömmen har en särställning inom surrealismen, som kanal till det omedvetna och en förutsättning för byggandet av alternativa världar och framtider. Utan att först föreställa sig det till synes omöjliga, utopiska, kan man aldrig verka för att uppnå det. Rörelsen utser tidigt miserabilismen till sin motpol och fiende – inställningen att orättvisor och exploatering är orubbliga delar av tillvaron. Uppmaningen att våga drömma för att forma en egen framtid gör surrealismen särskilt relevant inom grupper som kämpar för sin självständighet. Från Latinamerika och Östeuropa sprider sig den magiska realismen internationellt och osäkrar föreställningen om en allenarådande verklighet.
”Var i ständig beredskap för det mirakulösa”, uppmanar poeten och aktivisten Suzanne Césaire. ”Surrealismen är vårt hopps spända lina.” Césaires krets på Martinique i Västindien var del av den internationella négrituderörelsen. De verkade från 1930-talet och framåt för en konst som utmanade den koloniala ordningen och omfamnade afrikansk spiritualism. Djungelns tropiska blommor och omslutande växtlighet får en särskild laddning i den karibiska konsten, i animistiska landskap mellan liv och dröm – levande platser att hämta energi ur.
Surrealismens radikala idéer om en genomgripande revolution som tar sin början inom var och en av oss lever vidare in i samtiden. Metamorfos och förvandling är fortsatt ledord och flera prövar shamanism och magi som verktyg. Andra utforskar spekulativ teknik, som cybernetik eller artificiell intelligens, i gestaltandet av alternativa verkligheter. Att öppna upp nya världar och skifta sin givna skepnad – från människa till djur, maskin till varelse, maktlös till suverän – ligger helt i linje med föreställningen om en pågående surrealistisk evolution.
