Sal 01:6
BEGÄR OCH IDENTITET Att leva lika öppet och gränsöverskridande som de skapar, skattas högt av surrealisterna, som ett verk i sig. Idealet är att stå fri från moraliska hänsyn och i stället odla sina egenheter. Sexualitet och identitet, objekt och subjekt är återkommande teman. Konstnärerna skapar gåtfulla objekt med särskild laddning, ofta erotiskt suggestiva: fetischer tänkta som nycklar till det bortträngda minnets slutna rum. Många surrealister ser begäret som människans och konstens viktigaste drivkraft. Att skildra det mest förbjudna ses som en motståndshandling mot kvävande borgerliga konventioner. Flera utforskar driftens mörka sidor, det våldsamma och sadistiska, i verk där kvinnan ibland reduceras till ansiktslöst objekt.
Som ingen tidigare konstriktning i Västeuropa präglas den surrealistiska rörelsen av medverkande kvinnliga och queera konstnärer – många i kretsen tar uttalat ställning för jämställdhet och allas rätt till sin identitet och läggning. Ändå får de inte samma erkännande eller synlighet. Tongivande surrealisters föreställning om den ”irrationella kvinnan” som musa och katalysator för manlig kreativitet rimmar illa med erkännandet av kvinnor som individer och konstnärer i egen rätt.
Samtidigt hyllas konstnärer som Toyen eller Claude Cahun som förebilder av surrealisterna för deras uttryck av queer identitet i livet såväl som konsten, i en tid när det är extremt riskfyllt. ”Under denna mask, en annan mask”, skriver Cahun.”Jag kommer aldrig bli färdig med att lyfta av alla dessa ansikten.” Deras sätt att utforska självbild och genus som kulturell och social konstruktion kommer att bli viktiga för kommande generationer konstnärer, inte minst 1980-talets postmodernister. Trots inneboende konflikter kommer surrealismen att bidra till att kasta om spelplanen för vilka ämnen som kan lyftas i konsten, hur och av vem.
