Sal 01:3
DADA OCH STADEN SOM SCEN Sekelskiftet 1900 är en tid av snabb utveckling i Europa. Trots kolonial kapprustning nationer emellan och alltmer uttalade spänningar mellan samhällsklasser, gör ihållande fred och stigande välstånd att många vågar drömma om en annorlunda, friare värld. Första världskrigets utbrott innebär därför ett tvärt skifte, som lämnar raserade förhoppningar och ofattbar förstörelse i spåren. Mänskligheten har nått en absolut nollpunkt och få tror längre på konsten som en positiv kraft i samhället – det är svårt att alls se en framtid.
När dada 1917 uppstår bland konstnärer och författare i Berlin, Zürich och Paris är det som antikonst- och antikrigsrörelse. Man delar upplevelsen av tillvarons lönlöshet och absurditet. Allt behöver slås i spillror för att kunna skapa ny mening, också konsten och språket. Den svarta humorn blir en ventil, liksom distans och ironi. Dadarörelsens respektlöshet banar vägen för surrealismen, men med avgörande skillnader. Om dada stannar vid att spegla sin trasiga samtid kommer surrealismen snarare att insistera på möjligheten till människans befrielse och utveckling genom konsten.
Paris ser under 1920-talet ett ekonomiskt uppsving och kommer att bli ett dynamiskt centrum för konst, dans, film och litteratur. För såväl dadaister som surrealister är den moderna staden samtidigt scen och kuriosakabinett, en plats att upptäcka och förundras av. De ser butikernas varor och skyltdockor som konstföremål, ready-mades. Också i den triviala vardagen finns det häpnadsväckande och åtråvärda att finna – men det behöver fångas i ögonvrån, utan uppsåt. Den ideala förströelsen bland surrealisterna blir en dérive, att planlöst driva runt och låta sig uppgå i stunden. Strosande mellan stadens biografer har de sina viktigaste filmupplevelser: i en serie slumpmässiga glimtar, utan hänsyn till filmernas handling eller genre.
