Sal 01:1
DEN UNDERJORDISKA HIMLEN Surrealisterna vill omvandla världen och förlösa människans kreativitet från förnuftets hämmande tyglar. De ser en slumrande urkraft i gränslandet mellan det omedvetna och det medvetna, mellan dröm och vakenhet. Enbart genom att ge oss hän och släppa kontrollen kan vi frigöra impulser som inte låter sig styras. Konsten och poesin blir redskap för att dyrka upp våra sinnen mot det bortträngda – för att sätta krafter i rörelse som kan förändra allt.
Det är nu hundra år sedan det första surrealistiska manifestet skrevs 1924 av den franske författaren och centralgestalten André Breton. Där agiteras för att sammanföra drömmen och livet till en sannare, absolut verklighet – en sur-realité. En brokig krets av tidens konstnärer, tänkare och poeter samlas kring manifestet i mellankrigstidens Paris. Från navet i den franska huvudstaden sprids surrealismens idéer internationellt, inte minst till de tidigare kolonierna och andra platser i stark social och politisk förändring. Surrealisterna arbetar genreöverskridande, experimentellt och aktivistiskt, och ansluter sig snarare till en ideologi, ett förhållningssätt, än till en konstriktning. De ska komma att spränga ramarna för vad konsten kan vara och vilka ämnen den kan ta upp.
Den underjordiska himlen söker surrealismens historiska rötter och spårar dess levande, mångsidiga inflytande tvärs genom konsthistorien, in i samtidskonsten. Utställningen lånar sin titel från texter av de franska poeterna Jean Genet och Roger Gilbert-Lecomte. Moderna Museets samling ställs här i dialog med inlån från andra konstsamlingar, bibliotek och arkiv, med särskilt fokus på film, litteratur och scenkonst.
SOM I EN SKOG Surrealisterna insisterar på värdet i det fantastiska och imaginära – en verklighet bortom den fysiskt synliga. De ser det moderna samhället som ett själlöst ekorrhjul där människan tappat kontakten med sin ursprungliga intuitiva förmåga. Ett avgörande inflytande har Sigmund Freuds psykoanalys, med sitt fokus på undertryckta känslor och bortträngda minnen. För surrealisterna är människans enda möjlighet till utveckling att frigöra sig från ett hämmat, rationellt tänkande.
Surrealisterna arbetar på tvärs mellan genrer och söker uttryck som är flyktiga och oprövade, inom performance, dans och ljud. Den experimentella filmen från 1920-till 1940-tal är nyskapande och ska komma att påverka Hollywoods spelfilmer. Filmskaparen och koreografen Maya Deren framhäver kameran som voyeuristiskt instrument, utvecklar trickfilmstekniker och leker med rörelse och rumsligheter. André Breton liknar upplevelsen av det nya filmmediet vid en utflykt i okänt territorium – som att förlora sig i en vindlande skog.
Den franske författaren Georges Bataille lanserar 1929 begreppet l’informe – det formlösa – i en attack mot det borgerligt upphöjda konstobjektet. Konstnärer måste arbeta utan förbehåll och söka ämnen i det låga, tabubelagda. Men hur kan en gränslös, formlös konst te sig? Ett förenande drag hos surrealisterna är just det gåtfullt motsägelsefulla. Deras hallucinatoriska bildvärldar kan vara lika pedantiskt återgivna som ett äldre allegoriskt måleri, varje enskilt objekt laddat med dolda betydelser. Maskinerna, som är ett återkommande motiv, vittnar om deras fascination för ny vetenskap och teknik, men konstruktionerna saknar praktisk nytta. De är komplexa, absurda innovationer skapade för sin egen skull.
NÄTVERK I TID OCH RUM Surrealismen är aldrig en konstnärlig stil avgränsad till en viss tid eller plats, utan snarare ett rörligt kulturellt nätverk där man delar radikala värderingar. Hållningen är redan från början uttalat antiauktoritär, antikolonial och antirasistisk. Krigets fasor och meningslöshet är givna ämnen för mellankrigstidens surrealister. Deras subversiva idéer kommer ur anarkismen och växer fram parallellt med en större vänsterorienterad rörelse i tiden.
Den nya antropologi och psykologi som intresserar surrealisterna har delvis sin grund i studiet av andra kulturer än den europeiska. De lyfter själva fram konst av urfolk från främst Oceanien och Nordamerika som mer genuin och präglad av andra värderingar. Många av Paris-surrealismens idéer flödar därmed åter till källan när de når de forna kolonierna. Impulserna kommer över tid att ta sig olika uttryck på alltmer tongivande kulturscener internationellt, som i Karibien, Latinamerika, Nordafrika, Östasien och USA. Personliga möten blir också avgörande för hur idéer korsas och får vidare spridning, som i utbytet mellan konstnärerna Frida Kahlo och Diego Rivera och den ryske revolutionären Lev Trotskij under hans exil i Mexiko.
Surrealisterna låter sig inte begränsas av språkliga, nationella eller ens tidsliga gränser. De utropar till sina föregångare tidigare generationers konstnärer som utforskat det fantastiska och groteska, som Giuseppe Arcimboldo eller Hieronymus Bosch. De gamla mästarna tycks dela samma burleska, karnevaliska hållning, där hierarkier ställs på ända och förnuftet sätts ur spel. Bland förebilderna finns också det sena 1800-talets symbolister, som Odilon Redon eller Edvard Munch, med sina skildringar av det översinnligt sköna, mörka och bisarra. Men där symbolisterna använder högstämd mytologisk symbolik och vill skapa konst giltig för evigheten, vill surrealisterna tvärtom arbeta spontant och överrumpla den ogarderade betraktaren.
