Sal 01:12

TRANSNATIONELLA NÄTVERK   /   SAMLAREN OCH VISIONÄREN ROLF DE MARÉ   /   STOCKHOLMSUTSTÄLLNINGEN

TRANSNATIONELLA NÄTVERK Det var inte bara den nya, internationella konsten som fick många svenska konstnärer att söka sig ut i Europa. Även själva livet i städerna lockade. Metropolerna utgjorde platser där andra sätt att leva och uttrycka sin identitet var möjlig i större utsträckning än i Sverige. Kontaktnäten och vänskapsbanden som knöts mellan konstnärer, samlare och konsthandlare i de europeiska storstäderna kom att få stor betydelse för såväl konstnärerna som för den svenska konstens utveckling – och för vilka verk som i dag återfinns i Moderna Museets samling.

Ett inflytelserikt nätverk skapades i Berlin runt den svenska konstnären Nell Walden och hennes make Herwarth Walden. Tillsammans drev de under 1910- och 1920-talen tidskriften Der Sturm som lyfte fram den nya tidens estetik. Kring tidskriften knöts ett stort antal författare och konstnärer, som Wassily Kandinsky, Franz Marc och Gabriele Münter. Genom utställningar med det internationella avantgardet, på det egna galleriet Der Sturm i Berlin och bland annat i de skandinaviska länderna, försökte paret sprida den modernistiska konsten.

Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Gösta Adrian-Nilsson (GAN) var några av de svenska konstnärer som visades på Berlingalleriet. GAN tog som ung stort intryck av staden Berlin och konsten han mötte på Der Sturm. Också Nell Waldens egna konstverk ingick frekvent i utställningarna på Der Sturms galleri. Med ett abstrakt bildspråk, stundvis sprunget ur organiska former, utvecklade hon ett måleri med djärva färger och uttryck.

SAMLAREN OCH VISIONÄREN ROLF DE MARÉ Rolf de Maré (1888–1964) förvärvade de första verken till sin konstsamling 1914. Efter hand kom den att innefatta åtskilliga verk av tidens nyskapande konstnärer. Till sin hjälp hade han den svenske målaren och vännen Nils Dardel, som på plats i 1910-talets Paris byggt upp ett rikt kontaktnät av konstnärer och konsthandlare. Genom Dardel introducerades de Maré till konsthandlarna Wilhelm Uhde och Alfred Flechtheim, vilka båda tidigt arbetade med det internationella avantgardet. Som barnbarn till Wilhelmina von Hallwyl, grundare till Hallwylska museet i Stockholm, hade Rolf de Maré genom familjens betydande förmögenhet en unik möjlighet att realisera sina storslagna visioner. Till dem hörde att tillsammans med sin partner, dansaren och koreografen Jean Börlin, skapa den gränsöverskridande ensemblen Svenska baletten i Paris, Ballets Suédois. Under första halvan av 1920-talet utvecklade danskompaniet, under de Marés ledning, experimentella scenkonstverk i samarbete med banbrytande bildkonstnärer, författare och kompositörer, såsom Fernand Léger, Jean Cocteau och Erik Satie. År 1933 grundade Rolf de Maré världens första museum för dans och dansforskning i den franska huvudstaden. I början av 1950-talet lät han inviga Dansmuseet i Stockholm.

Rolf de Maré blev på grund av sin normbrytande livsstil hårt ansatt i den svenska skandalpressen och hans konstsamling förlöjligades. Långt senare donerade de Maré stora delar av sin samling till Moderna Museet. Genom donationen kom flera viktiga verk av det internationella avantgardet till Moderna Museets samling, bland dem Pablo Picassos Gitarrspelaren samt många betydande målningar av vännen Nils Dardel.

STOCKHOLMSUTSTÄLLNINGEN Den 16 maj 1930 invigdes Stockholmsutställningen vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm. Med inspiration från de stora världsutställningarna skapades den som en hyllning till industrialismens framväxt och kom att på bred front introducera funktionalismen i Sverige. Visioner om framtidens boende i nya flerfamiljshus där ljus och luft kunde flöda fritt visades upp, och idén om att god formgivning bidrog till samhällets utveckling var central.

På Café Puck, en av Stockholmsutställningens restauranger, presenterades etthundrasju konstverk under rubriken ”Internationell utställning av postkubistisk konst”. Det samtida avantgardets verk trängdes i täta rader och flera konstnärskap introducerades för första gången i landet. Utställningen var sammanställd av den svenske konstnären Otto G. Carlsund, som genom sitt rika kontaktnät lyckats samla verk av bland andra Le Corbusier, Amédée Ozenfant och Fernand Léger. Pressens mottagande av den icke-föreställande bildvärlden var blandad, och publikens reaktion starkt negativ – med resultatet att endast enstaka verk såldes.

Med sin omfattande skala och sitt skiftande idéinnehåll speglade Stockholmsutställningen modernismens många ansikten. Samtidigt som Carlsund öppnade dörren mot omvärlden och bjöd in den interna¬tionella konsten, gav Stockholmsutställningen även uttryck för en annan tidsanda. I en separat byggnad visades utställningen ”Svea rike” där en del utgjordes av en rasbiologisk avdelning skapad av läkaren Herman Lundborg. Han hade åtta år tidigare varit en drivande kraft bakom inrättandet av världens första statliga rasbiologiska institut, beläget i Uppsala. Under 1930-talet framträder övergripande föreställningar om ”renhet” i såväl förkastandet av det dekorativa till förmån för den rena formen, som i tankar om det funktionella hemmet. Parallellt sträckte sig rasbiologins rasistiska renhetsvisioner ända in till kroppens arvsmassa.