Written in the Wind

I ett litet rum står en kartong med övergivna gosedjur och en ställning där en jacka och en t-shirt – bägge fullklottrade med hälsningar – dinglar på sina galgar. En liten leksakshund sitter vänd mot ett hörn och tycks blicka mot väggarna där snirkliga vinylbokstäver formar orden ”I don’t want to be alone anymore”. På väggarna finns också namn och hälsningar från personer som skulle kunna vara skolkamrater; ”I love Jefferey Langdon”, ”Sarah”. Kelleys konst är ofta full av referenser till uppväxtens oro och trauman. Den amerikanska populärkulturens söta, sentimentala och till synes oskyldiga värld laddas med mörka antydningar om övergrepp och skam. Gosedjuren som är till tröst, och ett slags substitut för kärlek, hamnar snart i soporna. Barn och tonåringar är känsliga och utsatta, men kan också vara grymma.

I sina verk återkom Mike Kelley ständigt till uppväxten. Uppfostran och vägen till vuxenlivet skildras som ett slags våld. Han arbetade även med punkinfluerade noise-band och performance, och gjorde många videoverk – ibland i samarbete med andra Los Angeles-konstnärer, i synnerhet med Paul McCarthy.