Källan

Torsten Andersson undersökte måleriet i postmodernismens tidevarv, då både språk och bild  ifrågasattes. Kan vi någonsin förstå varandra och är det möjligt att säga något som inte sagts förut? Han såg som sin livsuppgift att hitta en egen väg i måleriet, ett eget språk. Svaret fann han i vad han själv kallade för ”realistiska porträtt av abstrakta fiktiva skulpturer”, alltså avbildningar av skulpturer som inte finns. Målningarna är varken rent abstrakta eller avbild-ande, utan både och. Även om verken tycks enkla, nästan slarvigt utförda, är processen bakom dem mycket omsorgsfull. För att hitta fram till en målning producerade han mängder av teckningar. De flesta förstörde han, men de som han tyckte om använde han som utgångspunkt för nya teckningar. När han återigen förstört de som inte höll måttet, var det de enstaka teckningar som var kvar som han lät ligga till grund för målningar.