Christer Strömholm

Sverige, 1918 - 2002

Christer Strömholm föddes i Stockholm och studerade i Eksjö, Lidingö, Boden och Stockholm. Efter ett äventyrligt, och numera mytomspunnet, liv i ungdomen började han vid 1940-talets mitt att studera måleri hos Otte Sköld och Isaac Grünewald - senare vid akademierna i Paris, Faenza och Florens. Han var också verksam som reseledare, bartender och sjöman. I sent 1940-tal började han fotografera. Han var först påverkad av målarkonsten men blev senare också medveten om fotografikonstens utveckling och särart. Av stor betydelse för det svenska fotografiklimatet blev under 1960-talet den skola Christer Strömholm startade tillsammans med likasinnade i Kursverksamheten vid Stockholms högskolas regi. I den undervisades en generation fotografer som under 1970-och tidigt -80-tal själva kom att bli dominerande både ideologiskt och bildmässigt sett i Sverige. Även om Strömholms fingeravtryck diffust avtecknade sig på den yngre generationen, så skiljer sig den fotografiproduktion han själv utfört under åren mycket ifrån vad de yngre gjorde. Strömholms ofta gripande, men snabbt tillkomna, bilder av barn oftast då pojkar, visar på en specifik inlevelse i barnets utsatta situation. Vad det gäller just det förhållandet har ofta påpekats att Christers far begick självmord, och det tragiska den händelsen orsakade familjen och vänkretsen, präglat hans konstnärliga förhållningssätt. Under långa perioder har han också ägnat sig åt mänskliga utanförskap. Han har i bild intresserat sig för sexuellt avvikande personer, då i en tid då sådant väckte uppmärksamhet och aggression hos genomsnittsmedborgaren. De flesta av Strömholms bilder från 1950- och 60-tal är utförda utomlands och inte sällan då i Frankrike. Han har vid flera tillfällen yttrat att det är i det närmaste omöjligt för honom att fotografera, att göra bilder, i Sverige vilket hänger ihop med att själva livsflödet och temperamentet i Paris och Barcelona passar honom bättre än det Stockholm och Sverige kunde uppvisa under samma tid. Den teknik han använt har varit den efter andra världskriget etablerade hos de internationella dokumentär- eller reportagefotograferna, den med den lättburna och alltid i beredskap varande Leicakameran och Tri-X-negativfilmen framkallad i klassiska D-76. Strömholm, som ofta uttrycker sig verbalt med aforismer och egenhändigt tillverkade ordlekar, har hävdat att en fotograf inte kan göra mer än tvåhundrafemtio bra fotografier under sin livstid. Motsägelsefullt har han dock själv utfört betydligt fler något han givetvis delar med många kolleger.
I flera utställningar under 1980- och 90-talen har hans bildkonst fått en allt vidare uppmärksamhet och han är en av få svenska fotografer som vunnit erkännande utomlands. Inte minst märktes detta genom att den internationella tidskriften Camera ägnade ett helt nummer åt hans konstfulla fotografier.