DEN NYA SAKLIGHETEN

Återvändandet till ett föreställande måleri hade flera orsaker. När första världskriget var till ända var världen en annan, med en förändrad syn på klass, identitet, könsroller, arbete och stad, och konstnärerna sökte nya vägar att skildra det nya samhället.

I sitt uttryck präglas den nya sakligheten av en närmast nyklassisk realism. Omsorgen om detaljer är stor och de element av förvrängning som ibland letar sig in kan slå över i naivitet, eller i något som liknar karikatyr. Skärpan är ofta lika tydlig över hela bilden, vilket ger en sorts skruvad, öververklig närvaro.

Den tyska nya sakligheten förknippas med konstnärer som Otto Dix och George Grosz. I Sverige är Arvid Fougstedt och Otte Sköld riktningens tongivande namn. I redovisande porträtt och vardagliga stilleben och interiörer utgjorde deras målningar, ofta i dova färger, en motpol till expressionisternas färgexplosioner. Italien kom att bli en viktig inspirationskälla, och Fougstedt företog en studieresa till Florens efter krigsslutet. Otte Sköld utvecklade sitt nysakliga måleri under studier i Köpenhamn och Paris. Här visas två av hans porträtt, ett av anarkisten Silva, och det andra av kollegan Bror Hjorth. Sköld kom att bli en central personlighet i svenskt konstliv; uppdraget att skapa ett nytt modernt museum gick till honom och 1958 invigningstalade han vid Moderna Museets öppnande.

Termen nya sakligheten används inte bara inom måleriet, utan också inom tidens fotografi, film, litteratur och arkitektur, där stilen kännetecknas av ett liknande realistiskt och avskalat formspråk. Till de fotografer som verkade i nysaklighetens anda hör bland andra August Sander och Karl Blossfeldt.